Det Stora Nordiska Kriget

Stora Nordiska Kriget

(1700 - 1721)

Bakgrunden Kriget i Danmark Kriget i Baltikum Polska Fälttåget

Den konflikt som utbröt den 11 februari, men når Stockholm och kungen först den 6 mars, 1700 har av eftervärlden kallats det stora nordiska kriget. Detta krig som varade i hela tjugoett år omfattade kampanjer, slag och krigsplatser över hela Skandinavien, med Finland, Baltikum, Polen, nuvarande Tyskland samt Ryssland. Det var det mes omfattande, och förödande krig Sverige någonsin, både före eller efter, varit med om.

Orsakerna till kriget står finna, i mångt och mycket, i den svenska militär- och utrikespolitiken under 1600-talet. De ledande temana för svenska diplomater, och politiker, under denna tid var expansion. Genom krig, eller fredliga medel om de stod till buds, försökte man hela tiden utvidga den svenska intressesfären för att åstadkomma vad man kallade "dominum maris Baltica", (östersjön vårt hav) alltså skapandet av Östersjön som ett svenskt innanhav.

Denna plan hade aldrig lyckats bli helt genomförd, men Sveriges position i slutet av 1600-talet var i mångt och mycket ganska stark. Sverige med Finland kontrollerade hela Baltikum (med undantag för dagens södra Litauen), Pommern med städerna Stettin och Stralsund, stiften Bremen-Verden, samt staden Wismar. Detta gjorde, för det första, att Ryssland var avskuren från Östersjön och var tvingade at antingen använda sin hamn på Kolahalvön (som var igenfrusen minst halva året), eller att handla med antingen Sverige eller Polen.

De tyska besittningarna stack väl ingen direkt i ögonen, men det påminde norra Europa om vad svenskarna lyckats med ca 50 år tidigare. Vidare så hade Sverige vid frederna i Brömsebro och Roskilde lyckats halvera Danmark, som givetvis såg sig om efter möjligheter till viss revansch.

Vad som också bör nämnas är att Karl XII av Sverige vid denna tid bara är ca. 17-18 år, då hans far, Karl XI, dog av cancer ganska plötsligt 1697. Stormakten Sverige styrs alltså av en ung och oerfaren kung, som mest verkar intresserad av jakter samt nöjen. Detta får tillföljd att en konspiration på hög internationell nivå börjar ta form. De tre regenterna från Polen/Sachsen, Danmark och Ryssland träffas under 1699 till hemliga förhandlingar. Där bestäms att dessa tre länder gemensamt skall anfalla Sverige, samt ta tillbaka delar som man rätteligen anser sig ha rätt till genom tidigare svenska erövringar. Polen/Sachsen skall i början av år 1700 anfalla Livland (dagens norra Litauen och Lettland) i riktning Riga, samtidigt skulle Danmark tränga in i Holstein (vilka hade ett försvarsförbund med Sverige). Det skall även öppnas en tredje front, då Tsar Peters trupper skall välla in i Ingermanland, med riktning Narva och Reval (dagens Tallinn).

Detta var alltså vad som hände den 11 februari 1700, polska/sachsiska trupper bröt in i Livland, och den svenske kuriren red till Stockholm och kunde den 6 mars samma år berätta nyheten att krig brutit ut på östfronten, utan föregående krigsförklaring. Genast sändes kurirer ut över hela Sverige och Finland, mobiliseringen var ett faktum. Nu skulle Karl XI:s indelningsverk få sitt elddop. Allt gick som det skulle, trupperna kom marscherade, förråden var klara, fartygen redo och ammunitionen delades ut.

Kriget i Danmark

Den 20 mars kom nästa krigsbud då nyheten att danskarna gått in i Holstein nåde Stockholm. Sverige befann sig nu i ett tvåfrontskrig. Trupperna fick nu order att samlas i Skåne, och där vänta intill nya order anländer. Den 13 april 1700 lämnar Karl XII Stockholm (för at aldrig mera återvända under sin livstid). Inom några få månader har alla trupperna, både de indelta samt de värvade kommit på plats. Karl XII hade nu ca 90,000 man i vapen för att möta detta nya hot. I Holstein hade också en svensk expeditionskår från Svenska Pommern, tillsammans med trupper från Lüneburg (ca. 17,000 man tillsammans), lyckats stoppa danskarnas framfart.

Den 4 juli läggs så Köpenhamn under beskjutning av den svenska flottan, samtidigt som en landstigning på Själland diskuteras, och lämpliga platser väljs ut. Platsen som kungen och generalsstaben slutligen väljer är Tibberups backar, något norr om Humlebäck. Natten mellan den 24 och 25 juli började överskeppningen. Den landstigning som följde kan liknas vid ett D-day i miniatyr, då den svenska flottan öppnar eld för att bereda plats, och säkerhet, för de landstigningsbåtar som går in mot stranden. Landstigning går bra, och ett brohuvud kan snart skapas. Överskeppning fortsätter och snart har svenskarna ca 4,000 man trupper på Själland.

När detta inträffade svek modet den danske kungen Fredrik IV, som skyndsamt började förhandla om fred. Den 11 augusti var allt slut, och Karl XII gick miste om sitt anfall mot Köpenhamn, och möjligheten att stoppa vidare danska krigsföretag för ett antal år framöver. Kriget hade dock börjat bra, då redan en av motståndarna hade kapitulerat. Trupperna började nu skeppas hem igen, men knappt var man hemma innan nästa krigsbud kom, denna gång hade Tsar Peter trängt in i Ingermanland, och belägrade staden Narva. Återigen sattes planer i verket och nu skulle man bli tvungen att skeppa över armén till Baltikum, dels för att rädda Riga från sachsarna, men också Narva från ryssarna.

Kriget i Baltikum

Den 1 oktober 1700 lättade de svenska skeppen ankar, och började överfarten mot Baltikum. Då fanns det ca. 6000 man trupper fördelade på cirka 200 fartyg av olika klasser och storlekar. Allt från linjeskepp till lastfartyg användes. Detta var en första överskeppning, då antalet fartyg inte räckte till för att föra samtliga soldater över i en enda överskeppning. Denna transport gick ganska dåligt för den svenska armén då vädret var på ett synnerligen upprört humör. Många blev sjösjuka, och ett antal hästar och dragdjur dog då de kastades av och ann inne i lastutrymmena.

Den 6 oktober steg kungen iland i Pernau i Estland. Övriga fartyg användes sig av Pernau, Revals och Hapsals hamnar. Vid ankomsten till Pernau fick även Karl XII höra att sachsarna/polackerna hade hävt belagringen av Riga, och gått i vinterkvarter söder of floden Düna, alltså var det uppenbara hotet mot Riga undanröjt. Karl kunde nu koncentrera sig på ryssarna, som sedan september hade belägrat handelsstaden Narva vid floden Neva.

Karl beordrade nu att armén skulle sammandragas i Wesenberg (ca 70 km öster om Reval), och den 13 november bröt armén upp och påbörjade marschen mot Narva, och det slag som skulle stå där (Slaget vid Narva). Turen var med de svenska, och ryssarna blev i grunden slagna, och det syntes i början av december som om den svenska kungen lyckats bemästra samtliga sina 3 fiender, då riket var räddat, och ingen invasionsarmé längre befann sig på dess territorium.

Efter segern uppsökte armén vinterkvarter i Lais, där man kvarlåg tills på våren, då ny samlingspunkt sattes vid Dorpat. Nu skulle sachsarna och polackerna tvingas bort från rikets omedelbara närhet. Karl kom i början på juli till Riga, och på andra sidan floden Düna, som inte ligger särskilt långt söder om staden, hade de sachsiska och polska arméerna samlats.

Karl XII bestämde att man skulle göra ännu än landstigningsmanöver (som över Öresund några månader tidigare) medels olika farkoster över den cirka 600 meter breda floden. Man börjar samla farkoster, och även material för att bygga en pontonbro för att få över kavalleriet. Samtidigt som detta sker försöker man sig även på en krigslist då man låter en avdelning vika av åt sydost efter floden. Denna list går hem, och den sachsiska huvudstyrkan börjar från andra sidan floden följa den svenska avledningsmanövern.

Det lyckas dock nu inte helt då vädret blir för såligt då man ska korsa floden. Slutligen dock ligger floden ganska stilla, och den 30 minuter långa överfarten kunder påbörjas den 9 juli 1701. När man kommit cirka halvvägs över floden upptäcker sachsarna vad som håller på att hända, och öppnar eld. Samtidigt som detta sker öppnar även det svenska artilleriet eld från batterier på stranden men även av fästningen Rigas kanoner. Man tänder även eld på blöt, eller sur, halm så att en tjock svart rök utvecklas som rullar in över sachsarna och försvårar all översyn.

Det svenska båtarna och farkosterna når den motsatta flodstranden och genast hoppar man ur och ställer upp sig på slaglinje, för att kunna slå tillbaka eventuella anfall. Man har även tagit med sig viss försvarsmateriel såsom spanska ryttare, samtidigt som man höll pikar, musköter och värjor redo. Det dröjde dock inte länge för en Sachsisk kavalleri avdelning dök upp, den vände dock snart då de såg de förberedda svenskarna. Istället sände fienden fram en infanteriavdelning. Denna började marschera mot svenskarna som först på endast 60 meters håll sköt de första musköt salvorna, varvid ett stort antal sachsare föll. Svenskarna utnyttjade vid detta tillfälle en teknik som kallades plutoneld. Man lät de bakre, eller stående, leden avlossa sina salvor först, när detta var gjort, och effekt uppnåtts, skot de två främre leden, knästående, sina salvor. Sedan skiftade man mellan de två bakre och de två främre leden, varvid en näst intill konstant eldgivning kunde uppnås. Anfallet från infanteriavdelning blev alltså avvisat.

Efter detta gick det svenskarnas väg i det man gick till anfall mot sachsarna. Man erövrade också några sachsiska skansar, varvid man kunde vända deras egna kanoner mot dem. Detta fick till följd att sachsarna vek tillbaka, och slog till reträtt. Förlusterna var relativt överkomliga, och nu hade Karl XII garanterat slagit tillbaka alla sina fiender inom 16 månader från det att kriget bröt ut. Detta spreds över Europa, och Sveriges prestige steg avsevärt. Från paris rapporterades att folk gick ut på gatorna och skrek "Vive le Roi Charles!" (Leve Kung Karl).

Man väntade sig nu att Karl XII skulle vända sig mot Ryssland, och slutgiltigt göra upp med Tsar Peter. Här tog man dock miste, då Kungen vill sätta dit Kung August först, alltså vände sig svenskarna mot Sachsen och Polen.

Polska Fälttåget (1702 - 1706)

Karl hade alltså bestämt sig för att gå mot Kung August, som vid denna tid var kung både över Sachsen (i dagens östra Tyskland med huvudstaden Dresden) och Polen. Polen vid denna tid var egentligen en adelsrebublik (Rzeczpospolita Polska) som bestod av konungariket Polen och storfurstendömet Litauen. Egentligen var inte Sverige i krig med Polen, utan med Kung August, som hade öppnat kriget i sken av att endast vara kung av Sachsen. Karl ansåg dock att det vore bäst att få August avsatt från den Polska tronen, och skrev därför ett brev till den polska republikens högsta representant ärkebiskopen och primasen Michael Radziejowski.

Denne besvarade Karls brev med att Polen var neutralt i detta krig, och att Sverige inte skulle infalla på polskt territorium, vidare ansåg primasen att Sveriges kung inte skulle lägga sig i polska interna angelägenheter, och att varje krav på att avsätta August bara fick polackerna att känna än mer starkt för sin kung. Karl väntade sig inte detta svar, men han var på det klara att August skulle avsättas, oavsett om den polska republiken var med på noterna eller inte.

Mer kunde dock inte uträttas under 1701, utan Karl förlade sina trupper i vinterkvarter i slottet, och staden, Würgen i Kurland. På våren 1702 tog Karl med sig 14,000 man och marscherade in i den polska delen av Litauen, han lämnade cirka 25,000 man i östersjöprovinserna och ytterligare cirka 4000 man i Kurland.

Kungen satte nu kurs mot Warszawa där August uppehöll sig, men August lämnade Warszawa och drog söder ut mot Karaków istället. Karl fortsatte dock mot Warszawa, och det skickades även bud efter ytterligare cirka 10,000 man trupper från Svenska Pommern, dessa skulle senare sammanstråla med den svenska huvudarmén under Karl XII. Den 14 maj nåde man Warszawa, och kungen, och hans armé, marscherade in i staden, som nu föll för svenskarna. Den polska republiken höll sig, trots detta, fortsatt neutral, fast den polska kronarmén lutade sig nog mer mot August än mot Karl.

Karl bestämde sig redan efter ett par dagar i Warszawa att återigen sätta efter August, han hade inget otalt med polackerna, och ville därför inte heller stanna längre än nödvändigt i deras städer. Återigen satte sig armén på marsch, denna gången söderut, jagandes Augusts sachsiska armé, som uppehöll sig mellan Karaków och Warszawa. Vid Klizów, ca 20 mil söder ut från Warszawa han Karl äntligen upp den Sachsiska armén, man hade dessutom sammanstrålat med den svenska styrkan från Pommern, så Karl hade vid detta slag cirka 12,000 man och fyra fältstycken (kanoner), detta mot Sachsarnas cirka 16,000 man med 46 fältstycken. Dessutom var den polska kronarmén i antågande, Polen var just nu neutral, men detta kunde ändras i och med att kronarmén visade sig på slagfältet.

Karl beslöt dock att gå till anfall, men då dök den polska kronarmén up, och den gjorde gemensam sak med Sachsarna. Svenskarna var nu väldigt fåtaliga, men detta hade inte stoppat Karl förut, utan anfallet inleddes. den polska armén vek, och slog till reträtt vid första träffningen med svenskarna, så Karl kunde ganska omgående koncentrera sig på Sachsarna. Dessa gjorde en del taktiska misstag, och svenskarna hade snart övertag. Sachsarna vek, och reträtten var et faktum. Återigen hade Karl vunnit en seger mot en mycket större fiende.

Karl tog sig nu till Kraków, här kvarstannade armén till Oktober då man marscherade mot Lublin i nordost, där man inkvarterades sig för vintern. I februari 1703 återtog man marschen, denna gång mot Warszawa. Här fick man veta att Augusts sachsiska armé rörde sig i norr polen, och svenskarna satte av efter dem. I maj nåde man staden Thorn, som innehöll uppemot 5,500 man sachsiskt fotfolk. En belägring inleddes av denna polska stad. Detta fick som följd att sympatierna för August svängde i Polen och både kronarmén och den litauiska armén slöt nu up på Augusts sida.

Thorn föll för svenskarna i oktober 1703. Detta år förlade man vinterkvarteret i trakterna av Danzig och Elbing. 1704 blev också det ett händelserikt år i det att en församling av polens adelsmän sade att August inte längre var kung i Polen, och att ett kungaval skulle hållas. Karl kandidat Stanislaw Leszynski fördes fram, och på Wolafältet utanför Warszawa den 2 juli 1704 skulle han utropas till kung.

Dock viste Karl att ett enda veto skulle innebära att han inte blev vald. En polsk församling måste vara 100 % enig (därav namnet polskriksdag, eftersom den sällan var enig, utan trassel alltid uppstod). Karl placerade därför ut flera hundra beväpnade soldater runt valplatsen, och när biskopen frågade om Stanislaw var vald ropade alla svenskar för full hals "Vivat Rex Satinslaus" (Leve kung Stanislaw). Stanislaw blev alltså vald, man behövde nu också kröna den ny kungen, så att han blev en äkta smord konung av Polen.

Stanislaw installerade sig nu som kung på slottet i Warszawa. Karl XII drog sig nu med sin armé mot sydöstra Polen. Anledningen var dels att slå de August trogna styrkor som fanns där, samt att övertyga adelsmän om att Stanislaw nu var den rättmätige polske kungen. Karl hade dock tagit med sig större delen av armén, sö de norra delarna av Polen var ganska dåligt skyddade, varvid Sachsiska styrkor trängde in från nordväst, och den 21 augusti, alltså bara cirka en och en halv månad efter kröningen tvingades Stanislaw, med sin lilla armé, att dra sig till säkerheten hos den svenska kungen.

Inte förrän framåt höstkanten, då Karl erövrat den mycket välbefästa staden Lemberg (som aldrig fallit för någon erövrare), tågade åter den nu svensk-polska hären mot Warszawa som August nu skyndsamt lämnade. Nu var läget så att på vintern 1704-1705 var Polen på det stora taget fritt från Sachsiska styrkor, och Karl, jämte, Stanislaw, kontrollerade i stort sett hela landet. Detta skall man dock ta med en nypa salt, då detta skiftade ganska snabbt.

På sommaren 1705 satte sig Karl åter igång med sitt värv, denna gång gick han i riktning Warszawa för att nu iordningställa Stanislaws kröning, och så den 14 september 1705 kröntes Stanislaw i S:t Johannes kyrkan i Warszawa till Polens kung. Förhandlingarna drogs genast i gång med Polen, och den 18 november 1705 slöts ett fredsfördrag där de båda länderna skulle samarbeta militärt mot Ryssland.

Redan i Januari 1706 satte sig Karl så på marsch igen, denna gång för att göra upp med August. Med 19,000 man tågade man mot staden Grodno, där en stor avdelning ryssar låg förlagd, samtidigt gick August med 8,000 man mot Schlesien där en svensk armé på ca. 10,000 man under General Rehnskiöld låg förlagda. De svenska och Sachsiska arméerna möttes så den 3 februari 1703 vid staden Fraustadt (Wschowa). Sachsarna hade nu också blivit förstärkta av ryssarna, och räknade cirka 18,000 man mot de svenska 10,000 (dessutom hade Sachsarna 32 kanoner, medan Rehnskiöld inte hade en enda).

Rehnskiöld lyckades dock med sin strategi och kunde ganska snart göra en kringgående rörelse på flankerna, varvid man kunde anfalla fienden både i flanken, och ganska kort därpå, i ryggen. De Sachsiska trupperna blev i grunden besegrade och av fiendes 18,000 man var 4,000 döda och cirka 7,500 tagna som fångar, alltså lyckades endast cirka 6,500 man undkomma. De svenska förlusterna va ca 400 man döda och 1,000 man sårade.

Vid beskedet om nederlaget vid Fraustadt beordrade Tsaren att staden Grodno skulle utrymmas, och att denna här skulle slå till reträtt mot Ukraina. Nu kunde Karl inrikta sin kampanj direkt mot August och Sachsen. Den 5 september 1706 marscherade man så över gränsen till Sachsen, Karl stannade i staden Altranstädt, och han upprättade sitt högkvarter på det lokala slottet.

August böjde sig nu för Karls alla krav och den 14 september 1706 slöts freden i Altranstädt. Kriget mellan Sverige och Sachsen upphörde, August avsade sig den polska kronan till förmån för Stanislaw, och han gick också ur förbundet med Ryssland.

Karl kunde nu koncentrera sig på att vila sig och trupperna, samt att planera för det kommande anfallet på Ryssland.

Ryska Fälttåget (1707 - 1709)

Fortsättning följer

Turkiet (1709 - 1714)

De sista åren (1714 - 1718)

Källor:

Bengtsson, Frans G. "Karl XII:s levnad" Norstedts 1980, Malmö

Liljegren, Bengt. "Karl XII: En biografi" Historiska Media 2000, Lund

Lindqvist, Herman. "Historien om Sverige: Storhet och fall" Norstedts 1995, Värnamo.

Voltaire, François Marie Arouet de. "Histoire de Charles XII, Roi de Suéde". 1731 i översättning av Gunnar Örnulf, samt reviderad av Harry Lundin.