Indelningsverket

(1680-talet)

De svenska krigen under 1600-talet hade påvisat en hel del brister. Under det tidiga 1600-talet bestod de svenska arméerna till stora delar av lego trupper för att sedan, under de följande åren, mera gå över till att bli rena svensk rekryterade enheter. Vad Karl XI insåg var att Sverige behövde ett system att inom riket kunna uppbåda nog med utbildat folk för att kunna försvara landet. Kungen fick i mångt och mycket hjälp av både Rutger von Aschberg och Erik Dahlberg då systemet utformades.

Detta hade sin grund i den ändrade svenska doktrinen, man ville inte längre expandera, utan konsolidera och försvara det man uppnått. Indelningsverket var ingen ny företeelse, utan hade funnits i någon form sedan 1500-talet. Den nya huvudidén i Karl XI:s indelningsverk bestod i att alla officerare, och allt manskap, inom armén (dvs. infanteriet, artilleriet och kavalleriet) skulle vara bofast och ta del i jordbruks ekonomin på sina respektive hemorter. För att göra detta rättvist anslog kronan både jord och pengar, något som nu fanns då både reduktion och förmyndarräfst avsevärt förbättrat kronans ekonomi.

Detta förslag godkändes av riksdagen 1682, och egnast inrättades ett generalindelningsverk, som skulle ha uppsyn över alla regementen, bataljoner, kompanier, korpralskap och rotar. Infanteriet skapades så att varje landskap skulle sätta upp ett regemente. Grunden i systemet var att ett antal bönder gick samman i en rote som skulle utrusta en soldat samt bekosta hans utrustning i form av uniform, ränsel, skor, etc. Kronan höll med vapen. För detta erhöll bönderna i roten frihet från soldatutskrivningar.

Kavalleriet skapades på lite andra premisser, ett antal individer gick samman och åtog sig att bli rusthållare, och därmed ställa upp med en ryttare och häst. Om man gjorde detta fick man skattefrihet. Flottan organiserades lite annorlunda i det att all personal bodde i antingen Stockholm eller Karlskrona på såkallade båtmanstorp.

Detta system skapade disciplin och kamratskap i det att varje person i varje grupp, pluton och kompani kände varandra. De bodde ju i samma trakt, by eller socken. De kände också sina befäl, eftersom de också bodde med dem på samma ort. Skillnaden dock mellan officerare ock manskap var i stort bara storleken på den jord och bostad man fick sig tilldelad. Vidare var det även noga reglerat exakt hur varje hus för varje militär rang skulle se ut, hur stort det skulle vara etc. Dessa byggnader ritades av Erik Dahlberg. Den största skillnaden låg dock i den ersättning i pengar som man erhöll. En löjtnant hade cirka 100 daler silvermynt per år, medan översten hade 1500 daler.

Vad som dock ändrades från och med nu var att bara för att man var adlig fick man inte en bättre tjänst för det. Nu räknades tjänsteår, krigstjänst samt duglighet. Även adelsmän fick börja med menigs grad i Karl XI:s armé. Det är också nu som man börjar införa enhetsuniformen, så att hela armén får ett enhetligt intryck. Det spelar ingen roll om du kommer från Nyland eller från Västergötland. Det är nu karolineruniformen skapas. Den långa blå rocken med gula uppslag, en gul väst under, gula byxor av skinn och knästrumpor, länderskor med spännen, halsduk,  blå kappa med gult foder, och den karolinska mössan karpus, som först senare ersattes av den trekantiga hatten för alla (den var först endast förbehållen officerare).

Utrustningen förvarades för varje grupp hos korpralen, och fick inte användas annat än för tjänstgöring. Vid exercis, eller vid mobilisering, kom grupperna marscherande och hela regementet infann sig hos översten, eller på en plats utsedd av översten, för vidare marsch till övningsområde eller utskeppningshamn.

Regementena i sig var uppdelade i åtta kompanier med cirka 150 man i varje, av dessa var 12 stycken grenadjärer (soldater utrustade med handgranater). Manskapet i övrigt hade som personlig utrustning musköter (utrustade med bajonett för närstrid) samt värja. I kavalleriet hade varje ryttare 1 karbin (kortare musköt), 2 pistoler och en värja. Övningar avlöste varandra, och varje kompani övade minst en gång varje månad. Det som tränades var anfallsstrid, och snabba ändringar i sammansättningen från linje till kolonn etc. Varje år träffades också hela regementet för en gemensam övning. Detta system skapade på kort tid en stående armé i Sverige på cirka 11000 ryttare och 25,000 man infanteri. Vidare fick flottan 15,000 man.

De olika truppslagen inom armén hade också olika uppgifter på slagfältet. Artilleriet skulle "mjuka upp" och skadeskjuta fienden innan närkampen inleddes. Kavalleriet skulle storma fram och bryta upp fiendens linjer så att infanteriet kunde bryta igenom (man slår en bräsch), för att på så sätt inringa och oskadliggöra fienden.

När systemet hade införts spenderade Karl XI större delen av sin tid till att inspektera trupperna. Detta fick tillföljd att trupperna blev mycket välövade, samt att deras material hölls i väldigt gott skick. Detta bidrog till att den svenska armén under slutet av 1600-talet, och början av 1700-talet ansågs som den bäst tränade och utrustade i hela världen.

Fortsättning följer...

Källa:

Ericson, Lars. "Svenska knektar" Historiska Media 2002, Falun

Göransson, Göte. "Svensk Historia" Bokhuset 1984, Höganäs.

Lindqvist, Herman. "Historien om Sverige: Storhet och fall". Nordstedts 1995, Värnamo

"Nationalencyklopedin." Bokförlaget Bra Böcker, 1996 Höganäs

© 2003 Magnus Källgren