Kriget mot Danmark

(1643 - 1645)

Sverige kontrollerad under 1640-talet hela Östersjön, så när som på in och utfarten genom Öresund, som Danmark kontrollerade, genom att Danmark hade både Skåne och Halland. Sverige hade hela Östersjöhandeln i sin hand, men genom att danskarna tog tull, så försvann stora delar av vinsten ner i danska fickor, vilket fick mången politiker i Sverige att kasta lystna blickar mot de danska landskapen söder om Småland. Danskarna fick på detta sätt gratis pengar genom svenska arméers uppoffringar, och svenska mäns utgjutna blod.

Sverige hade inga riktigt legitima anledningar till att starta krig, så det var med en sällsynt tunn krigsförklaring som kriget kunde börja.

Sverige skulle anfalla Danmark från två håll, dels från söder, där man skulle tåga in över Jylland, och dels från Småland, där en styrka skulle falla in i Skåne. Denna plan fungerade delvis. General Torstensson, överbefälhavare för den svenska styrkorna i norra Tyskland, hade utan att talat om det för sina egna officerare börjat manövrera armén norr ut, mot Danmark. Huvudanfallet kom i december 1643, en tid som de flesta arméer brukade tillbringa i vinterkvarter. Jylland ockuperades snabbt, men den danska armén lyckades rädda sig över till de danska öarna, och den danska flottan kontrollerade farvattnen. Vintern kom med snö, och Torstensson slog vinterläger på det danska fastlandet.

I februari 1644 föll en 11.000 man stark svensk armé in i danska Skåne. Skåne var Danmarks rikast och bördigaste landskap, och den svenske generalen Gustaf Horn lyckades utföra fälttåget på ett bra sätt och Helsingborg, Lund och Landskrona föll för svenskarna. Danskarna hade bara Malmö och Kristiansstad kvar.

En tredje svensk armé, under generalen Fredrik Stenbock, gick in i Halland, där Laholm intogs. Nu började det att gå upp för de svenska riksråden att man skulle kunna utplåna konungariket Danmark på allvar, och införliva hela dess territorium med Sverige. Våldsam paniken utbröt i Danmark så denna nyhet spreds.

Detta krig skulle dock inte avgöras på slagfältet utan till sjöss, som så ofta då det gäller Danmark. Det svenska flottan, uppbackad av den holländska, gick till attack mot den danska vid Kolberger Heide, slaget slutade oavgjort, och flottorna skiljdes åt. Den svensk/holländska flottan drog sig ner till Kielbukten där den snart hanns upp av den danska flottan under amiral Peder Galt. Genom en smart, samordnad, stöt lyckades dock den svensk/holländska flottan, under Karl Gustav Wrangel, att ta sig ut ur inlåsningen, och tack vare gynnsamma vindar under den första och andra december 1644 så lyckades man undkomma helt.

Peder Galt blev för detta avrättad, och den danska flottan lades i vinterkvarter. Danskarna trodde åter igen att kriget var slut för säsongen, och precis som föregående år gick svenskarna till anfall mot de icke ont anande danskarna.

Den danska flottan letades upp, och i sundet mellan Femern och Lolland utbröt batalj, samtliga danska fartyg, utom två, sänktes.

Med den danska flottans undergång blev Danmark tvingat till fredsförhandlingar, de svenska och danska delegaterna möttes vid den lilla gräns ån som flyter mellan Småland ,och det då danska Blekinge. Mitt i ån finns en holme som heter Brömsebro, där började man att förhandla, och där slöts freden, varav namnet blev Freden i Brömsebro. Sverige fick Jämtland, Härjedalen, Gotland, Ösel, samt Halland på trettio år. Dessutom skulle Svenska örlogsfartyg kunna passera genom Öresund, och svenska fartyg skulle kunna gå tullfria genom Öresund.

Sverige jublade och riksråden gnuggade sina händer. Ännu ett krigsföretag planerades mot Danmark, och kanske skulle man då lyckas men att införliva det hela med Sverige.

Källor

© 2003 Magnus Källgren