Slaget vid Holowczyn

(4 juli 1708)

Efter den efterlängtade freden i Altranstädt den 14 september 1706 avslutades kriget i Polen och Sachsen för Sverige och Karl XII. Den svenska armén satte sig så i rörelse mot ryssarna, som nu enligt kungen skulle tvingas till fred.

Tvärt emot sina generaler ville Karl gå raka vägen till Moskva, och inte undsätta de svenska östersjöprovinserna som fallit och lidit under ryssarna sedan 1704. Svenskarna tryckte så in i Ryssland med dryga 25,000 man. Under 1708 rörde man sig så framåt, men under mitten av sommaren kunde man se att ryssarna förberedde sig för försvar utanför staden Holowczyn. Ryssarna hade förskansat sig längs med floden Vabitj på några höjder. Ryssarna hade även satt upp flertalet spanska ryttare, samt även upprättat artilleri för att beskydda sin linje. Svenskarna upptäckte dock ganska snart att försvaret var ganska otillräckligt, och stora luckor gick att finna i frontlinjen.

Den 3 juli på kvällen samlade Karl XII de högre befälen för att fatta beslut om huruvida anfallet skulle ske, och även hur detta skulle ske. Karl hade till sitt förfogande ca 12,500 man, där hälften var infanteri och andra hälften kavalleri. De ryska styrkorna hade ungefär 40,000 man i olika formeringar.

Den svenska armén satte sig så i rörelse under natten till den 4 juli, och trupperna hade redan tillverkat faskiner för att underlätta övergången av löpgravar och andra ganska blöta områden. De svenska bärbara pontonbroarna var också iordninggjorda, och floden skulle därför vara möjlig att forcera. Det upptäcktes dock ganska snart att pontonerna var för tunga för att bära varvid artilleriet var tvunget att sättas upp så att det kunde understödja korsandet av floden.

Det svenska artilleriet började så beskjuta den motsatta sidan samtidigt som kungen ledde det första anfallet över floden. Karl hade beslutat att hela anfallet skulle ske mot en bestämd punkt där det ryska motståndet verkade vara ganska bristfälligt. Kavalleriet skulle beskydda infanteriets flanker, och var det sista vapenslaget som skulle ta sig över floden. Dimman låg tät, och förvirringen som bröt ut hos ryssarna förhindrade, eller försenade, ett första anfall så att hela den första avdelningen svenskt infanteri tog sig över helskinnade.

Svenskarna slog nu en kil i den ryska fronten, och när den andra avdelningen tog sig över floden drog sig ryssarna tillbaka i en relativt ordnad reträtt, men en del avdelningar blev avskurna då de råkade på ett moras, varvid svenskarna kunde hugga ner många. Dock kunde den största delen av de ryska trupperna ta till en ordnad reträtt, varvid slaget inte blev en fullkomlig seger, utan mer av en taktisk seger för Sverige.

Karl beslut att samordna en samlad attack mot en svag lucka i den ryska fronten var kanske den främsta taktiken i den karolinska krigsmakten. Tsar Peter blev på nytt förödmjukad ur en ren taktiskt synpunkt, men detta skulle ändras i slaget vid Poltava dryga året senare.

Ryssarna förlorade ca 4,500 man i döda och sårade, medan de svenska förlusterna var mera modesta med ca 270 döda och dryga 1000 sårade. Karl XII betraktade alltid detta slag som sin favoritseger.

Källor:

Lindqvist, Herman. "Historien om Sverige: Storhet och Fall". Nordstedts 1995, Värnamo

Eriksson, Lars., M.fl.. "Svenska Slagfält". W&W 2003, Värnamo

© 2003 Magnus Källgren