Slaget vid Lund

Slaget vid Lund

(4 december 1676)

Slaget vid Lund hade sin upprinnelse i den konflikt, eller det krigstillstånd, som rådde mellan de svenska och danska rikena sedan 1674, då ett krig mellan Frankrike och den tysk-romerske kejsaren hade dragit in de både nordiska rikena på var sin sida i konflikten. För Sveriges och Danmarks del hade det mesta hittills varit sjöträffningar eller sjöslag, men 29 juni 1676 gled över trehundra fartyg av skiftande storlek in mot den svenska kusten, och vid Råå söder om Helsingborg landsattes cirka 15,000 danska soldater.

Den danska armén möttes inte av något svenskt militärt motstånd, och skåningarna själva hälsade invasionen med glädje, och välkomnade danskarna med öppna armar. Karl XI hade bara drygt 7000 man i provinsen, och denna styrka var alldeles för liten, med undermålig utrustning för att kunna bjuda danskarna något effektivt motstånd. Styrkan drogs sig hastigt tillbaka till Småland. Fästningarna i Helsingborg och Landskrona föll snabbt, och lokala "befrielsekämpar" kallade snapphanar förde gerillakrig och utsatte svenska trupper för överfall under reträtten.

Samtidigt som dessa händelser inträffade i Skåne, rykte en dansk-norsk styrka in i Bohuslän med sikte på Göteborg. Karl XI förstod att ett avgörande måste sökas, och då främst mot den mer reguljära, och större danska armén i Skåne. Kungen fick nu raskt hjälp från flera gamla veteraner, och inom en ganska kort tid hade personer som Erik Dahlberg, Rutger von Ascheberg och Johan Gyllenstierna. Dessa lyckades under ganska kort tid sätta 12,000 man färska trupper i vapen, och marscherade ner dem till Ljungby, där några få tusen av den ursprungliga armén hade samlats. Den svenska styrkan var nu något fler an 15,000 man, och kunde alltså utmana de danska till batalj. Med Karl XI fans flera personer som tjänat Sverige troget genom många år, och även under kungens far Karl X Gustav. Personer såsom Dahlberg, Ascheberg och Nils Bielke. När de svenska rykte in i Skåne hade danskarna redan gått i vinterkvarter.

Slaget vid Lund

Den egentliga planen bakom svenskarnas angrepp var att nå det hårt ansatta Malmö som förstärkning. Danskarna lyckades dock blockera vägen, och det hela blev en lek där arméerna for kors och tvärs över Skåne, för att alltid försöka hinna före den andra. Tillslut stannade svenskarna vid Kävlingeån. Detta var mer ett sammanbrott än planerad vila, och soldaterna sov på leriga åkrar i hällande regn under flera dagar,

Karl XI stod nu inför beslutet att utrymma Skåne och retirera hem, eller att våga anfalla. Beslutet blev att genast gå till anfall. Anledningen var att kölden slog till, Kävlingeån frös, och plötsligt kunde armén med artilleri och kavalleri ta sig över. Danskarna låg bara några få kilometer från ån på andra sidan, så det hela måste utföras under sträng tystnad och disciplin. Tidigt på morgonen den 4 december 1676 gick 8,000 man över ån för att ställa upp sig i slagordning på andra sidan. Tanken var att anfalla danskarna med överraskning.

Detta gick emellertid omintet, och danskarna kunde yrvakna se hur svenskarna kom marscherande över fältet i slagordning i riktning mot Lund. Danskarna sattes genast i högsta beredskap, och de dröjde inte länge förrän 13,000 danskar började jaga marschera snabbt mot Lund.

Båda arméerna ville inta de såkallade väderkvarnshöjderna först, då dessa skulle ge strategiska fördelar, bägge arméerna marscherade nu i full marsch, med sina respektive kavalleriavdelningar galopperande framför. Svenskarna vann kapplöpningen, men det fanns ingen tid att formera eller gruppera om sig, utan striderna tog vid genast. Slaget böljar nu fram och tillbaka på slätterna och åkrarna utanför Lund. Under slaget blir så den danske överbefälhavaren Carl von Arenstorff alvarligt sårad, varpå förvirring utbryter i den danska armén. Följden blir att den danske kungen Kristian V flyr med många soldater och kavallerister norrut. Karl XI tar genast upp jakten med sitt eget kavalleri, och lämnar således kvar armén utan befälhavare på fältet.

Vad värre var att den svenske överbefälhavaren, Helmfelt, också följer med kungen. Alltså står den svenska armén utan ledare medan den fortfarande är inblandad i strider med en till antal överlägsen fiende. Kungen och hans kavalleri rider hela vägen tillbaka till Kävlingeån vilket ligger cirka 10 kilometer från slagfältet, innan Erik Dahlberg hinner ifatt kungen och lyckas övertala honom att återvända. Under den tiden det tog att finna kungen, cirka två timar, så har den franske ambassadören flytt, samt skriver en larm rapport till Paris, i tron at svenskarna kommer förlora slaget.

Den svenska armén på slagfältet var i upplösningstillstånd. Reserverna var slut, samt ett stort antal soldater, och inte minst officerare hade stupat. De danska började trycka på, och panik var nära att utbryta i den svenska leden. Det enda fungerande regementet, som bildade kärnan i den ännu kämpande svenska armén var Livregementet under Nils Bielke. Vid klockan 3 på eftermiddagen förberedde sig danskarna för det sista anfallet mot svenskarna, just då dyker Karl XI upp i spetsen för några skvadroner ryttare. Danskarna tror nu att kungen är förtruppen för riktiga förstärkningar, detta främst för att kungen med sina ryttare genaste ger sig in i närkamp med fienden.

Under denna strid lyckas Kungen med Dahlberg och Ascheberg hugga sig igenom de danska leden, och ta sig fram till den panikslagna svenska sidan. Denna sida lyckas han snart samla, och leder i en ny attack mot danskarna, som nu blir attackerade, eller tror sig bli attackerad från två håll. Dessa vänder nu och flyr i panik från fältet.

Svenskarna står nu som trötta segrare på de blodbestänkta slagfältet vid Lund. Under slaget stupade mer än 9,000 soldater.

Kungen, som vet hur nära nederlaget var, uppges ha sagt efter slaget att hans krona hade hängt på Nils Bielkes värjspets, och att han näst efter Gud hade sin tappre Bielke samt sitt Livregemente att tacka för segern.

Segern medförde att danskarna utrymde Skåne. Återigen var de relativt nyerövrade Skånelandskapen räddade.

Källor:

Lindqvist, Herman. "Historien om Sverige: När Sverige blev stormakt". Nordstedts 1994, Värnamo

Eriksson, Lars., M.fl.. "Svenska Slag". W&W 2003, Värnamo