Slaget vid Poltava

Slaget vid Poltava

(28 juni 1709)

Under vintern 1709/1709 som hade varit en av de kallaste på åratal, kunde svenskarna sätta sig i rörelse på nytt våren 1709. Trupperna hade lidit under vintern, och behovet av nya förråd var stor. Karl XII beslutade sig då för att belägra den ryska staden Poltava, och den 1 maj samlades trupperna runt staden. Belägringen tog längre tid en beräknat, och det rycktas om att karl bara utförde belägringen för att locka den ryska armén till sig för att kunna slå den på öppna fältet.

Ryssarna, som viste att Poltava var under belägring fick order av Tsar Peter att omedelbart sätta av mot Poltava, och den 16 juni 1709 nådde så de första ryska avdelningarna fram. Den 17 juni blev Karl XII skadad i foten, något som fick honom att bli sängbunden och i övrigt helt enkelt oförmögen att själv leda sin armé.

Den 17 och 22 juni försökte svenskarna som stod i slagordning att få ryssarna till strid, detta gick dock inte och den 26 byggde så ryssarna ett nytt befäst läger som från svensk sida såg mycket välbefäst och bra ut, det gick knappt att finna några lämpliga blottor i försvarsverket. General Rehnskiöld hade fått i uppdrag av kungen att leda och planera de svenska operationerna, och han presenterade en enkel plan för kungen.

Det svenska infanteriet skulle anfalla i skydd av mörkret den förstärkta ryska linjen, och sedan smyga sig in i det ryska lägret, där skulle ryssarna gripas av panik och fastna med floden i ryggen och svenskt kavalleri på sin andra sida, med ett anstormande svenskt infanteri framför. Det hela skulle genomföras ungefär som slaget vid Narva nio år tidigare.

Klockan tre på morgonen nådde de svenska trupperna sin baslinje, men man kunde nu se att ryssarna förstärkt sin linje under kvällen varvid anfallet måste göras om. Det beslutades dock att armén skulle ställas om på stället, och mycket värdefull tid gick nu förlorad. Kvart i fyra var allt i ordning. Armén blev nu uppdelad på två kolonner, och detta skulle visa sig bli ödesdigert. En av arméhalvorna fastnade i den ryska förstärkta linjen, medan den andra ställde upp framför den ryska slaglinjen.

Den kvarvarande armén gick dock till anfall, och den lyckades jaga en stor del av den ryska armén på flykten men då en reserv saknades, och kavalleriet inte var fulltaligt kunde den bräsch i den ryska linjen som slogs inte utnyttjas, och efter ca 2 timmar ebbade de svenska anfallet ut. Initiativet gick nu över till ryssarna, som inte tvekade att kasta in hela armén i slutstriden. Hela arméledningen med Rehnskiöld i spetsen föll i ryssarnas händer. Karl XII lyckades undkomma i det att en häst gavs till honom i sista stund.

Svenskarna förlorade ca 7,000 man i döda och 2,800 som fångar, de ryska förlusterna låg på 4,600 döda och sårade. Svenskarna avblåste nu även belägringen av Poltava, och hela den återstående delen av armén tågade i ganska god ordning bort från Poltava och ner mot ett möjligt vad över Dnjepr vid Perevolotjna. Här lyckades Karl XII med ca 1000 man korsa floden, samtidigt som order gavs till den nya befälhavaren Lewenhaupt att skyndsamt slå sig ur den ryska omringningen och retirera hemåt. Lewenhaupt valde dock att kapitulera, så den 30 juni 1709 kapitulerade så den svenska armén om ca 17,000 man för en ryska kavalleriavdelning på ca 10,000 man under Furst Mensjikov.

Det har länge diskuterats om varför Lewenhaupt valde att kapitulera, kanske för det för att ryssarna sade att hans person inte skulle antastas och att hans bagage inte skulle plundras (något som gjordes ändå). Det underliga med en kapitulation var att armén fortfarande var slagkraftig, och man hade flera kanoner med sig. Det hela berodde nog på mer krigströtthet, men detta besluta skulle visa sig bli ödesdigert för både den delen av armén som kapitulerade (av vilka bara ca 1/4 tog sig hem), som för Sverige och Karl XII personligen.

Man kan diskutera Lewenhaupts beslut från både ett moraliskt och taktiskt perspektiv. Under de många år av krig som Armén upplevt, särskilt det ofta mer grymma krigen i Ryssland, hade man bevittnat både hur de egna och fienden behandlade krigsfångar och den andra sidans civilbefolkningar. Den svenska armén var inte slagen, den hade dragit sig tillbaka i god ordning, med ett antal enheter som inte hade upplevt slaget vid Poltava.

Visst, efter många år på marsch och i ständiga skärmytslingar så var kampviljan inte på topp, men det finns åtskilliga ögonvittnesskildringar som hävdar att styrkan alls inte var lika modfälld som eventuellt Lewenhaupt var. Det rådde brist på krut och ammunition, men inte värre än att de flesta kunde få sin "slagfältsranson".

Ryssarna hade vunnit en strategisk seger över svenskarna vid Poltava, men inte en taktisk. Den svenska hären bestod av dryga 17,000 man vältränade trupper, av vilka en stor del var kavalleri. Som, och detta skall betänkas, anföll med blankvapen, och alltså inte använda sig särskilt mycket av sina karbiner (skott avlossades oftast enbart i anfallsögonblicket från mycket nära håll). Vidare fanns det fortfarande ett antal fältstycken (kanoner) kvar med välövade och duktiga besättningar.

Den styrka som tsaren skickade ut efter Svenskarna under Furst Mensjikov var mindre, och var avdelad främst som en stark spaningsstyrka som skulle hålla den svenska armén under uppsikt tills dess förstärkningar kunde anordnas. Den ryska ordningen och disciplinen hade ännu inte återhämtat sig efter slaget. Något som också bevisar denna tes är det faktum att den ryska avdelningen blev förvånad då Svenskarna gav sig utan strid.

Lewenhaupt hade några val, somliga mer genomförbara än andra, men det känns som om Lewenhaupt lät sig personligen övertalas med att hans person inte skulle antastas. De 17000 soldaterna, samt oräkneliga civila verkar inte ha bevekat honom, även om de alla visste att fångenskap betydde döden för det flesta. I valet mellan att dö fri eller att dö i fångenskap väljer de flesta människor friheten, eller rättare sagt, de vill göra valet själva. Kanske hade beslutet blivit annorlunda om soldaterna fått tycka till, kanske inte. Men att bara säga att Lewenhaupt gjorde det enda rätta, är att ta allt för lättvindigt på situationen.

Läs vidare: Dikt av Frans Hedberg om nederlaget vid Poltava

Källor:

Bengtsson, Frans G. "Karl XII:s Levnad"

Eriksson, Lars., M.fl.. "Svenska Slagfält"

Lindqvist, Herman. "Historien om Sverige: Storhet och Fall"

Voltaire, François Marie de A. "Histoire de Charles XII, Roi de Suede"