Slaget vid Stångebro 1598

Slaget vid Stångebro

(25 september 1598)

Sigismund var son till Johan III och hans drottning Katarina Jagellonica. Efter sin fars död 1592 var han enligt gällande svensk lag landets lagenlige konung. Sigismund som redan 1587 hade blivit vald till polsk kung befanns sig vid sin fars frånfälle i Polen. Sigismund var som kung av Polen katolik, och detta förstärktes 1592 genom hans giftermål med ärkehertiginnan Anna av Österrike. Sigismund blev genom denna allians släkt med huset Habsburg, som genom sina olika grenar behärskade stora områden i Europa, bl.a. Tyskromerska Riket (dagens Tyskland, Österrike, Ungern, Tjeckien, mfl.), Spanien, Nederländerna, m.m.

Utvecklingen i Sverige gick dock i motsatt riktning. Där hade reformationen nu vunnit kraft och stöd, och efter Johan III:s död hade hans bror Hertig Karl (sedermera Karl IX) lyckats i samförstånd med landets biskopar stryka de katolska tillägg till kyrkoordningen som Johan lagt till 1571. Genom Uppsala möte 1593 förstärktes reformationen position ytterligare i det man där fastslog att Sverige var ett renlärigt lutherskt land.

Sigismund reste nu efter faderns död till Sverige för att krönas, och det utarbetades ett regeringsinstrument där Hertig Karl i kungens frånvaro skulle styra riket tillsammans med rådet. Kungens makt cementerades genom att hans eget folk sattes som landshövdingar och befattningshavare på rikets viktiga slott. Konflikten mellan somliga inom adeln och hertig Karl tilltog och 1597 nådde situationen kokpunkten då flera av kungen riksråd såg sig tvingade att fly till Polen. Sigismund insåg nu att han snabbt måste ta kontrollen.

I juni 1598 landsteg så Sigismund i Småland och intog med sina trupper snart Kalmar, Öland, Älvsborg (Göteborg) och Stockholm. I takt med att fler städer och borgar ställde sig under landets lagenlige kung växte även hans armé i styrka. I september 1598 hade så de både arméerna under Sigismund resp. Hertig Karl manövrerat sig närmare varandra och den 21 september slog Sigismunds armé läger på den västra sidan av Stångån nära Linköping. Arméns förläggningsplats låg mellan de både broarna Stora och Lilla Stångebro. Hertigens trupper var nu i antågande och förberedelser gjordes nu i lägret, slätten framför lägret rensades, artilleri ställdes upp och rudimentära befästningar uppfördes även vid de två broarna.

Morgonen den 25 september var så timmen slagen för drabbningen. De finns inga fasta belägg för styrkeförhållanden, men de flesta anser att Hertigen hade fler soldater än Sigismund. Dock bör nämnas att hertigens soldater till en stor del var uppbådade bönder, medan kungens här var en välövad "riktig" armé. De flesta brukar också anse att övertaget låg hos kungen särskilt som hans kavalleri var överlägset både till antal och träning.

Hertig Karl sände nu bud om att inleda förhandlingar. Kungen gick med på detta och hans armé vände tillbaka till sitt läger, lämnades enbart en vaktstyrka samt artilleriet. Nu rykte dock Hertig Karl fram, och hans krigslist hade lyckats. Anfallsorder gavs och armén delades upp i två kolonner, som tågade mot de bägge broarna över ån. Kungens armé insåg nu allvaret, men det var redan för sent, vaktstyrkan hade redan börjat retirera från slagfältet. Vid Lilla Stångebro höll dock försvaret och Kungens styrkor lyckades hålla hertigens ena kolonn stången.

Vid Stora Stångebro lyckades dock hertigen på tredje försöket bryta igenom och kunde nu med sin större numerär sitt eget artilleri, samt det tagna kungliga artilleriet, behärska bron samt skicka över styrkor som rörde sig mot den lilla bron som nu riskerades att skäras av. Denna styrka bröt nu i vad synes vara panik upp från den lilla bron, och i och med det bröt kungens försvar sönder. Inom några timmar skickade så Sigismund bud om stillestånd. Slaget var över. Man tror att ca. 2000 man kan ha omkommit under striderna.

Detta slag avgjorde inte debatten, och Hertigen var ännu inte kung, men det var början till slutet för Sigismund. Sigismund avseglade redan efter ett par veckor till Polen, och hans ställning försvagades efter detta snabbt. Hertigen kunde nu fritt ta kontrollen, dock fortfarande i Sigismunds namn. Han gick hårt fram under de kommande åren, och de hela kulminerade den 20 mars 1600 med Linköpings blodbad, då de Sigismund trogna, alltså de som hade följ rikets lagenlige kung, avrättades efter summariska rättegångar. Hertig Karl styrde nu riket.

Källor:

Eriksson, Lars., M.fl.. "Svenska Slag".

Lindqvist, Herman. "Historien om Sverige: Gustav Vasas söner och döttrar".