Statsapparaten
(1600-talet)
Tidigare styrelseskick Axel Oxenstiernas organisation Karl XI:s organisation
När det gäller Sveriges "organisation" under 1600-talet kan man tydlig se tre olika perioder, eller typer. Först har vi den Gustav Vasiska som varade fram till Axel Oxenstierna. Den andra perioden är under Axel Oxenstierna som ger Sverige en av samtidens modernaste och bäst fungerande statliga organisationer. Det tredje skedet är under Karl XI som bygger vidare på Axel Oxenstiernas idéer, och skapar ett styrelsekick som är mer anpassat till den nya absoluta monarkin, under den senare delen av stormaktstiden.
Tidigare (Gustav Vasa - Gustav II Adolf) styrelseskick
Gustav Vasa införde ett centralstyre i Sverige vilket betydde att alla beslut togs där kungen fanns. Detta blev med åren allt oftare Stockholm, även om Gustav Vasa själv flyttade runt i riket mellan de olika kungliga slotten. Gustav Vasa hade ett riksråd som han rådfrågade då det gällde rikets affärer, dock fanns det ingen lagstadgad, eller beslutad, administration. Det fanns olika kammare inom den kungliga administrationen (såsom räntekammare), dessa olika kammare ansvarade för olika områden av rikets affärer.
Dock var det hela ganska svåröverskådligt, och många beslut togs av slottsherrar och landshövdingar ute i landet. Det centrala var Riksdagen som sammankallades när t.ex. skatter och nya utskrivningar behövdes. De resterande sköttes löpande av kungen och hans stab. Man kan vi denna tid likna Sverige vid ett stort privat företag. Fast olikheter i denna jämförelse finns också, hela riket var synnerligen illa samordnat, och någon egentlig överblick fanns inte.
När Sverige gick in i det trettioåriga kriget kom bristerna fram, och rikskanslern Axel Oxenstierna insåg problemet och började med sin drastiska omorganisation som kom att ge Sverige dåtidens bästa statsapparat.
Axel Oxenstiernas (om)organisering av Sverige
Axel Oxenstierna som under Gustav Adolf och Drottning Kristina var rikskansler utformade och ledde en väldig omorganisation av det svenska statliga verken, kollegierna och myndigheterna. Det många krigen, de nya besittningarna, ökande utgifterna och den ständigt ökade strömmen av information krävde en bättre, större och smidigare organisation.
Axel Oxenstierna tänkte alltså ut, och skapade en organisation som mycket väl uppfyllde dessa krav, och som fungerade mer eller mindre perfekt fram tills dess att kung Karl XI skaffade sig en nästintill enväldig makt. Rikskansler Oxenstierna skapade en organisation (som vi säger idag) där den rådande författning (1634 års författning) såg till att alla olika ärenden hamnade på ett verk, eller kollegium där ärendet kunde behandlas av folk med kunskap inom området.
Oxenstierna skapade en organisation som utgick från konungen och dennes riksråd, som han var av lagen tvungen att rådfråga i alla frågor som rörde rikets skötsel. Dessa riksråd (det är från denna instans som dagens statsråd har sitt namn), valdes dock av konungen, detta gjorde att dessa ofta delade konungens syn på olika frågor.
Det generella systemet var en byråkratisk struktur som utgick från centralisering av alla beslutande organ till Stockholm, med visst internstyre via lokala makthavare i de olika länen. Hela systemet sköttes av en avlönad tjänstemannakår. Sverige styrdes av konungen, med stöd av rådet (mot dagens "all makt utgår från folket"). Vissa frågor krävde att Riksdagen fattade ett beslut, denna blev inkallad ganska regelbundet, och då mest för att höja skatter eller gå med på nya utskrivningar till armén och flottan (något som Riksdagen nästan alltid var beslutande organ av).
Under Konungen, och Riksrådet, fanns 5 instanser, eller kollegium; Rikskansliet som sköttes av rikskanslern, Krigskollegium som sköttes av riksmarsken, Svea Hovrätt som styrdes av riksdrotsen, Kammarkollegium som styrdes av riksskattmästaren och Amiralitet eller Örlogskollegium som sköttes av riksamiralen. Dessa fem instanser utgjorde administrationen av hela Sverige. Utöver detta fanns det dock län med landshövdingar som hade översynen över sina respektive landområden.
Vidare så hade även staten, och konungen, en direkt länk till folket genom kyrkan. Denna kunde föra ut påbud och kungörelser ner till församlingsnivå. Sverige hade även under denna tid provinser utom riket, alltså besittningar, dessa styrdes av generalguvernörer på uppdrag av konungen. Som man kan se på figuren nedan var det en ganska välutformad konstruktion som betydligt lättade problem som innan hade tyngt riket. Nu fick man översyn och en ordentlig administration.
Det hela skulle betalas av de gods och gårdar som kronan förfogade över, samt av de skatter som folket betalade. Detta skulle visa sig vara den svaga länken då framför allt Drottning Kristina och sedermera Karl XI:s förmyndare (då han ännu inte var myndig att bli regerande kung) frikostigt delade ut kronans gods och gårdar som förläningar till adelsmän och personer som på olika sätt tjänat Sverige. På detta sättet urholkades kronans ekonomi, tills landet praktiskt taget var bankrutt. Då träde dock Karl XI in på plan med sin reduktion, i vilket gods och gårdar återbördades till kronan, ofta under ganska drastiska och tragiska former. Karl XI ändrade också i rikets organisation, och omformade statsapparaten till att mera passa hans enväldiga styrelse.
Karl XI gjorde några drastiska ändringar, som framgår av bilden. Han samlade all makt i sin person, och hade insyn i alla rikets högsta kollegium, verk och myndigheter. Detta är ett bra exempel på hur man styr i ett kungligt envälde.
Det enväldiga kungliga styret fanns bara i Sverige under dryga 35 år, från det att Karl XI införde systemet fram till Karl XII:s död 1718. Systemet visade sig fungera bra då landet var under uppbyggnad och på krigsfot då processen från beslut till genomförande ofta kunde förkortas i det att när konungen fattat sit beslut så verkställdes det omedelbart. Systemet krävde dock ständig insyn och ett stort personligt engagemang av konungen, som genom sin person var den som både beslutade och verkställde allt.
Aldrig tidigare eller senare har Ludvig XIV:s, frankrikes solkung, fras "L'état c'est moi" passat så bra in på en regerande person i Sverige som på Karl XI och XII. Den nya författningen (som egentligen aldrig ändrades från 1634 utan fick tillägg som garanterade konungens makt, av Guds Nåde) försköts det gamla riksrådet, som avskaffades. Istället inrättades det kungliga rådet som bara skulle ge råd om konungen så önskade, han var alltså inte tvungen att be rådet om råd.
Vidare inrättades för första gången en specialavdelning för utrikes ärenden, vilket är föregångaren till våra dagars UD. Ett budgetkontor (Riksgälden som är våra dagars Riksgäldskontor) inrättades också för att tillgodose att statens finanser sköttes på bästa sätt, detta var nödvändigt då administrationen blivit synnerligen stor och en överblick var i stort sett omöjligt. I övrigt behölls i mångt och mycket Axel Oxenstiernas organisation, med vissa små förändringar och förbättringar.
Källa:
Göransson, Göte. "Svensk Historia" Bokhuset 1984, Höganäs.
Lindqvist, Herman. "Historien om Sverige: När Sverige blev stormakt". Nordstedts 1994, Värnamo
Lindqvist, Herman. "Historien om Sverige: Storhet och fall". Nordstedts 1995, Värnamo
Upton, A. F. "Charles XI and Swedish Absolutism" Cambridge University press, 1998
© 2003 Magnus Källgren