Tåget over Bält

(30 Januari - 8 Februari, 1658)

1654 gick ryssarna till attack mot Polen. Denna framryckning av stora ryska styrkor innebar ett hot mot de svenska östersjöprovinserna, och då främst mot Livland, som låg längs söderut, och gränsade till Polen vid gränsfloden Düna, söder om Riga.

Karl X Gustav såg detta som ett gyllen tillfälle att angripa Polen, och kanske erövra större buffertområden för Sverige, och eventuellt några fler flodmynningar. Den 9 juli 1655 avseglade han, den Svenska armén och den Svenska örlogsflottan från Dalarö. Kungen gick in i Polen med 16.000 man. Magnus De la Gardie gick samtidigt in i Litauen med 8.900 man och Fältmarskalken Arvid Wittenberg gick in i Posen med 13.500 man.

Krakow och Warszawa intogs redan samma år. Sverige kontrollerade tämligen snart större delen av det Polska territoriet norr om Krakow. Fast som Karl XII också fick uppleva 50 år senare så kontrollerar man inte Polen om man inte hade folket på sin sida. Detta hade inte Karl Gustav, så den svenska makten sträckte sig inte långt utanför fästningarna. Svenskarna vann terräng och vitiga stödjepunkter, men den Polske kungen lyckades undkomma varje gång, så några förhandlingar var det inte tal om. Det snabba erövringskriget drog ut på tiden, och freden var allt annat än trolig

1656 tog polackerna tillbaka Warszawa genom att storma staden, och nedkämpa den svenska garnisonen. Kungen skyndade till undsättning, men han kom för sent. Staden hade fallit, och den Polska armén ställde upp för batalj. De svenska leden var ca. 18.000 man starka, medan polackerna var ca. 40.000. Karl X Gustav var däremot ingen kung som backade för dåliga odds, det var ju trots allt han som myntade "man må hasardera allt!". Karl beslöt att svenskarna skulle anfalla, och många historiker har beskrivet detta slag som medeltiden mot nya tiden. Svenskarna med sina moderna snabbskjutande vapen, och polackerna med sina riddare. Svenskarna vann en förkrossande seger, och Warszawa var åter i Svenska händer.
 

Situationen för den svenska armén i Polen var trots denna framgång synnerligen ohållbar. Något avgörande kunde inte uppnås, och allt land där svenskarna var förött av kriget, vad skulle man göra, man kunde ju inte fly. Då kom räddningen i form av krig. Fredrik III av Danmark förklarade krig, och nu kunde den svenska armén marschera mot Danmark från Polen utan att det såg ut som en flykt.

I ilmarsch, om flera mil per dag, tog sig den svenska armén om 6.000 man till Jylland. Styrkan var inte så stor men dessa soldater var de bäst utrustade och tränade som Europa dittills hade sett. Armén drev fienderna framför sig, ingen vågade ge sig in i ett fältslag med de "oövervinneliga" svenskarna.

Den 25 augusti 1657 stod man framför den nybyggda danska fästningen Fredriksodde mitt på den Jylländska östkusten. Fredriksodde hade en besättning på ca. 8.000 man. Denna fästning hade inte funnits när karl Gustav var där senast, under 1645. Fästningen belägrades av den mycket framgångsrike generalen Karl Gustav Wrangel i 2 månader. Under natten mot den 24 oktober stormades Fredriksodde. få svenskar stupade, och hela 6.000 danskar togs till fånga. Vidare så fick man tillgång till hela den Danska Jyllands Arméns förråd i form av vapen, kanoner, och förnödenheter. Erövringen av Fredriksodde har gått till svensk krigshistoria som en av det största händelserna.

Hela Jylland kontrollerades snart av svenskarna och kungen började förbereda anfall mot de danska öarna. I mitten av december slog vädret om, och en mycket stark kyla, den starkaste i mannaminne, gjorde att havsvattnet började frysa, och snön lade sig djup. Skulle kylan slå en bro över havet? Erik Dahlberg skickades iväg av kungen för att undersöka.

Tidigt på morgonen den 30 januari 1658 stod armén uppställd för att tåga över isen vid Lilla Bält över till Fyn. Med var ca: 9.000 ryttare och 3.000 infanteri. Isen bågnade under truppernas frammarsch. Stundtals gick man med vatten upp till knäna. Nära land vid Fyn bröt en strid ut med ca. 3.000 danska kustförsvarare. Efter en kort strid hade dessa dock sopats undan, och Armén var i säkerhet på Fyn. Nu inleddes omfattande undersökningar för att hitta den bästa vägen över isen på Stora Bält till Själland. Erik Dahlberg ledde även denna undersökning, och tack vare hans undersökningar tog Armén inte den korta självklare vägen utan en längre via öarna Langeland och Lolland.

Natten till den 5 februari satte sig kungen med rytteriet, och fanvakt i rörelse över isen. Senare samma dag kom man fram till Lolland, och bud skickades efter resten av Armén som dagen efter bröt upp med infanteriet och artilleriet. Så, den 8 februari var man iland på Själland och den 15:e, efter snabba dagsmarscher, stod man utanför Köpenhamn. Danskarna som hade tänkt sig att Svenskarna skulle inleda en offensiv först till våren, greps av panik och gav upp direkt. Förhandlingar upptogs och den 26 februari 1658 slöts Freden i Roskilde som innebar att Sverige fick Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän, Bornholm och Trondheims län.

Tåget över bälten var ett vågspel helt i Karl X Gustavs smak. Snart gick nyheten om segern ut över Europa, det var en bragd som hela den samtida världen förundrades över. Man uttryckte också förundring över de svenska soldaterna, och den snabba freden den svenska konungen lyckades tillkämpa sig själv och Sverige.

Källor

© 2003 Magnus Källgren