Det Trettioåriga Kriget

(1618 - 1648)

Bakgrund    Första koalitionen    Andra koalitionen    Magdeburg    Marschen genom Tyskland   

Wallenstein    Slaget vid Lützen    De följande åren

Bakgrunden till kriget

Det trettioåriga kriget varade från 1618 till 1648, men det började inte helt plötsligt. Krigsutbrottet föregicks av en rad händelser i hela Europa. Kriget började som ett religionskrig, detta berodde på att ett antal länder i norra Europa övergick till protestantismen i början av 1500-talet. Den katolska kyrkan började då med sin motreformation som på flera håll ledde till väpnade konflikter mellan protestanter och katoliker. I mitten på 1500-talet beslöt man i det som är dagens Tyskland, som då var ett antal små furstendömen som slöts samman genom ett lösta förbund under den Österrikiske kejsaren i Wien, att alla medborgare i det stor tyska riket skulle följa furstens religion. Eftersom kejsaren i Wien var den egentliga fursten över Tyskland så skulle alla vara katoliker. Kejsaren styrde över Europas allra mäktigaste stat vid den tiden, "det heliga romerska riket av tysk nation" . Det sträckte sig från Östersjön i norr till Adriatiska havet i söder, från spanska Nederländerna i väster till Karpaterna i öster. Där bodde mer än 20 miljoner människor. Rikets "riksdag" bestod av alla furstarna, biskoparna, kurfurstarna m.m., man kan lätt förstå hur svårt det var att styra ett land där varje viktig fråga togs upp av ca 300 personer som alla ville olika. Det var nästan som en polsk riksdag.

Under 1608 steg spänningen mellan protestanter och katoliker. Protestanterna bildade en union under ledning av kurfursten av Pfalz han fick stöd från de norra delarna av riket. Katolikerna bildade även de ett förbund, katolska ligan. Dessa var ställningarna ända fram till i maj 1618 då protestanterna i Böhmen gjorde uppror mot kejsaren. En grupp böhmiska adelsmän tågade upp till borgen i Prag. Där började de diskutera med kejsarens ståthållare Martinitz och Slawata. Efter en liten stund började adelsmännen ropa: "Ut genom fönstret med dem!". De båda ståthållarna började kämpa för att komma loss men vad hjälpte det. De blev utslängda genom fönstret, och de föll 17 meter ner i vallgraven. Deras sekreterare Fabricius protesterade mot detta överfall, som stred mot all etikett. Hans protest ledde till att även han slängdes ut (alla tre överlevde, och Fabricius blev adlad för sin heroiska insats för kejsaren). Böhmarna satt nu Fredrik av Pfalz till kung över Böhmen. Nu först reagerade kejsaren och skickade sin fältherre Tilly med en armé in Böhmen. De lyckades jaga ut Fredrik. Frankrike som på alla sidor var omgivet av habsburgarna gick in i den protestantiska unionen. Ledaren i Frankrike var vid denna tiden inte kungen utan Kardinalen Richelieu. Frankrike såg inte detta som ett religionskrig utan en kamp om Frankrikes framtid.

Den första koalitionen och de första årens strider

Den protestantiska unionen bestod av:

Frankrike, Pfalz, Brandenburg och Hessen-Kassel

Den Katolska ligan bestod av alla Habsburg kontrollerade områden, som:

Spanien, Italien, Österrike och spanska Nederländerna

Läget såg i början av 1624 dystert ut för den protestantiska unionen. Kejsaren hade under de 6 åren intagit de tyska furstendömena som slutit sig till unionen. Under 1624 vädjade Frankrike, England och Nederländerna till de nordiska länderna att bilda en ny protestantisk allians. Budet gick till Kung Christian IV av Danmark och till Gustav II Adolf av Sverige som ännu var upptagen av kriget i Livland (dagens Estland och norra Lettland). För Gustav måste det som nu hände ha varit en triumf för honom själv. Han som inte var erkänd av någon av Europas kungar. Nu kom samma kungar till honom och bad om hjälp. Han ställde sin krav väldigt högt:

1. Han vill bli den protestantiska alliansens härförare

2. Han krävde en armé på 50 000 man

3. Han ville ha en garanti mot Danmark, två hamnstäder, en vid Östersjön och en vid Nordsjön. Båda låg söder om Danmark.

Kung Christian som inte ville att Sverige skulle få några fördelar satte sina krav betydligt lägre och fick därför uppdraget. Han fick ta sig an både Tilly och en man vid namn Wallenstein, som på eget initiativ satt upp en armé på 50 000 man på villkor att han fick allt land som erövrades.

I augusti 1626 mötte Christian IV den kejserliga armén. Det blev nederlag för danskarna, och året därpå ryckte både Tilly och Wallenstein in i Danmark. Där besattes hela Jylland och Kristian flydde ut till öarna. Efter detta var Danmark aldrig mera militärt starkare än Sverige. Nu togs hela Nordtyskland av katolikerna som stod vid Östersjöns stränder. Protestanterna var besegrad överallt. Wallenstein utnämndes till "högste general över de baltiska och oceaniska haven", genom detta hamnade kejsaren på kollisionskurs med Gustav II Adolf, vars ambition var att få kontrollen över Östersjön.

Den andra koalitionen och Gustav Adolf

Under 1627 belägrades staden Stralsund som var protestanternas sista fäste i Tyskland. Sverige skickade dit soldater, dessa drev ut katolikerna och nu hade Sverige fått fotfäste i Tyskland genom att Stralsund ingick ett förbund med Sverige. Nu skickade Richelieu en diplomat som lovade Sverige pengar om de anföll kejsaren. Fast nu hade Gustav Adolfs krav stigit han krävde 55 000 man och ett flottsamarbete med Frankrike, annars blir det ingen allians. Den franske diplomaten försvinner, men han dyker snart upp med ett nytt avtal.

Under 1629 förbereder sig Sverige på krig. Svenskarnas krigsförberedelser var inte enbart det rent militäriska, utan man förberedde även psykologisk krigföring. Man spred en myt som hade sin bakgrund i en gammal spådom som alla kände till. Den gick ut på att ett gult Lejon skulle komma från Norden (Gustav Adolf) och besegra Örnen (kejsaren). Innan detta skedde skulle Europa hemsökas av krig, svält, sjukdomar m.m.

Nu visste hela Europa att svenskarna var i antågande.

På midsommarafton 1630 såg de första svenska fartygen Tysklands kust. Alla fartygen tömdes på folk, snart hade kungen 38 000 man i Tyskland av dessa var ca 14 500 svenskar. Resten var utländska värvade trupper. Detta sätt att föra krig sparade den egna befolkningen men kostade ofantliga penning summor. När nu kungen stod i Tyskland, så fanns där ingen katolsk armé. Var var de? Jo kejsaren hade sammankallat en kongress nere i Bayern ca 40 mil längre ner i Tyskland. Efter några dagar når nyheten kejsaren som inte verkar bry sig nämnvärt.

Gustav Adolf tågar samtidigt in i Stettin (dagens Szczecin i Polen). Kejsaren och hans kurfurstar tar lång tid på sig och låter sig inte stressas. De beslutar att utnämna Tilly till överbefälhavare, de skickar hem Wallenstein tillsammans med halva armén. Svenskarna breder ut sig över större delen av Pommern. Än har Gustav inte några bundsförvanter, förutom Bogislav av Pommern som skrämts till lydnad av kungens arméer. Brandenburg förklarade sig neutralt, medan Sachsens furste inte ens svarade på brev. Endast två bundsförvanter anmäler sig, staden Magdeburg och Hessen. Då dyker det upp en fransk diplomat i det svenska lägret. Man diskuterade länge, men till slut fick man fram ett fördrag som skrevs i två exemplar, ett till varje land, de saknade bara Gustav Adolfs namnteckning. Han upptäckte då att den franske kungens namn stod överst på båda dokumenten. Han vägrade skriva under om det inte ändrades. Diskussionerna hårdnade och det hela såg ut att gå i stöpet. Språket under dessa diskussioner var latin, men ibland skickade de franska diplomaterna brev på franska till svenskarna. Detta kunde inte tolereras så man började svara på svenska i breven. Läget var låst tills i början av 1631 då man kom fram till ett avtal som slöts den 13 januari. Det kallas Förbundet i Bärwald. Enligt avtalet fick Sverige 300 000 livrés det första året och under de närmaste åren skulle man få 1 000 000 livrés (ca 400 000 riksdaler) varje år. Sverige i sin tur skulle hålla minst 36 000 man i Tyskland varav 6 000 skulle vara ryttare eller kavalleri.

Det var en del pengar men det var inte jättemycket, för att strida ett år krävdes det cirka 2 miljoner riksdaler.

Nu intog svenskarna stad efter stad utefter floden Oder. Man satte även svensk trupp i alla erövrade städer. Man nådde tillslut Frankfurt an der Oder. Staden ville inte ge sig så man tog den genom stormning. Under 1600-talet så fick varje stad som togs genom stormning räkna med att bli plundrad. Så även Frankfurt, men plundringen gick rätt illa efter 24 timmar var Frankfurts gator fyllda av ihjälslagna människor. De tog sex dagar att begrava alla döda.

Massakern i Magdeburg

Efter att han hade tagit Frankfurt marscherade Gustav Adolf mot väster till sin bundsförvant Magdeburg, som belägrades av Tillys trupper. Katolikerna omringade hela staden. De ville bestraffa staden för att den ingått förbund med Sverige. För att Gustav Adolf skulle kunna komma till Magdeburgs undsättning var han tvungen att marschera genom kurfurstendömena Brandenburg och Sachsen. Nu vägrade George Vilhelm av Brandenburg att svenskarna skulle marschera genom hans land. Detsamma gällde Johan George av Sachsen. Gustav satte sig i förhandlingar med kurfurstendömena. Tiden började nu rinna iväg från svenskarna, som om de inte ville förlora sin status och sitt rykte, var tvungna att undsätta Magdeburg. Men kurfurstarna gav inte med sig. Då bröt Gustav Adolf upp med sina trupper och tågade utan tillstånd in i Brandenburg. Förhandlingarna fortgick under hela vägen mot Berlin, men George Vilhelm sade fortfarande nej. Vid samma tidpunkt, blev det helt plötsligt för sent för svenskarna. Tilly anföll Magdeburg, som föll efter korta strider. Staden plundrades, innevånarna mördades, kvinnor våldtogs, barn blev spetsade på pikar och efter detta sattes staden i brand. När allt var över fanns inte Magdeburg mer.

Magdeburg massakern spreds över hela Europa i form av flygblad, pamfletter m.m. Skulden lades på svenskarna i allmänhet och på Gustav Adolf i synnerhet. Kurfursten i Brandenburg, Georg Wilhelm, blev nu ännu mer kall till ett fördrag med svenskarna. Det hela resulterade med att när Gustav Adolf nådde Spandau, en liten förstad till Berlin, kom ett brev till Gustav Adolf där Georg Vilhelm uppmanade Gustav Adolf och svenskarna att försvinna ur Brandenburg. Då tog Gustav Adolfs tålamod slut, han tågade med hela hären, över 20 000 man, mot Berlin. Man ställde upp sig till stormning och tände kanonernas luntor, nu klarade inte kurfursten mer. Han skrev fördrag med svenskarna. Gustav drog sig nu tillbaka till fästningen Werben i norra Brandenburg. Här stannade man ända till juli 1631, då det hade det gått ett år sedan svenskarna vadade i land på ön Usedom. Nu behärskade Gustav Adolf hela norra Tyskland.

Marschen genom Tyskland

Tilly föll nu in i Sachsen. Då först reagerade Johan George. Han skickade ett ilbud till Gustav Adolf, och tiggde om hjälp från svenskarna som han för bara några månader sedan vägrat att tala med. Man slöt ett förbund den 1 september i Wittenberg. Gustav Adolf hade nu sin egna armé plus kurfurstarnas "privata" arméer. Han var nu lika stark som kejsaren och kunde nu möte Tilly på öppna fältet i ett riktigt fältslag. Både Tilly och Gustav Adolf tvekade in i det sista att kasta in sina arméer i detta. Men den 7 september ställde Tilly upp sina 32 000 man i en 3 kilometer lång linje utanför den lilla byn Breitenfeldt. Tilly använde sig av en gammal beprövad metod när han ställde upp till strid. Han gjorde allt efter den så kallade spanska skolan. Där ställde man infanteriet i stora fyrkanter i mitten, det fanns ca 5000 man i varje fyrkant, och kavalleri/rytteri på flyglarna. Dessutom hade han 30 tunga kanoner som drogs på plats av ca 30 hästar för varje kanon. Alla kavalleristerna var klädda i riddarrustningar som vägde 60-70 kilo. Hela denna här var mycket otymplig och när den väl satte sig i rörelse gick den inte att stoppa. Alltså måste allt klaffa när man blåser till anfall.

Gustav Adolf som hade lärt sig mycket under krigen i Livland ställde upp sina 40 000 man på ett nytt sätt. Där fanns inga fyrkanter med infanteri utan svenskarna stod i sex man djupa led. Dessa kunde man kontrollera bättre, dessutom var det mycket lättare att få fram förstärkningar där det behövdes. Svenskarnas kavalleri hade inga tunga rustningar, och var därför mer rörliga och de kunde också slås på ett mer rörligt sätt. Gustav Adolf lärde också sina musketerare (gevärsskyttar som använde musköt), att alla på samma gång ge eld mot fienden, en så kallad plutoneld. Man hade även lätta kanoner som kunde släpas på plats av ca 6 soldater. Dessa flyttades under hela striden till de ställen där det behövdes bäst.

Slaget böljade fram och tillbaka hela dagen, ända tills dess att Gustav Adolf med finnar, östgötar och smålänningar lyckades erövra Tillys kanoner. Dessa vändes ner mot Tilly som måste dra sig tillbaka. Då var slaget slut för Tilly och katolikerna flydde i vild panik. De flesta av Tillys soldater dödades inte i strider, utan de dödades av Sachsens protestantiska bönder.

Övergången av Lech och mötet med Wallenstein

Nu öppnades hela södra Tyskland för Gustav Adolf som tog städer och borgar ända ner i södra Bayern och i början av december stod han endast ca 10 mil från kejsaren i Wien. Den 13 december föll Mainz som var säte för den katolska ärkebiskopen, och staden kallades därför "den gyllene staden vid Rhen". Under början av 1632 fortsatte svenskarna att plundra och belägra städer i hela Bayern. Fler stöder föll och 3 april stod han åter framför Tilly, fast mellan dem flöt floden Lech. Men Gustav Adolf började att smida en plan för flodens övergång. Man förde nu fram bromaterial, och Tillys spejare rapporterade att svenskarna planerade en övergång. Detta var bara en krigslist, den egentliga övergången planerades ca 3 kilometer därifrån. Där fanns det en holme i floden. På andra sidan av holmen var det så grunt att man kunde vada. Man behövde nu bygga en bro till holmen, och man skaffade virke små båtar m.m. som kunde vara användbart. Under morgonen dagen därpå började katolikerna fatta att svenskarna höll på med något nere vid holmen men det kunde inte se vad, för Gustav Adolf hade låtit antända fuktig halm vars tjocka svarta rök drev in över Tilly, hans soldater och spejare. För att ytterligare avleda Tilly öppnade man eld med ca 70 kanoner som spydde ut eld, brand och rök över Tillys män. Man var nu färdiga med bron och tre svenska brigader tog sig över och säkrade ett brohuvud på den motsatta stranden. Det svenska rytteriet under överste Stålhandske från Finland hade också hittat ytterligare ett vadställe lite längre uppåt floden. Dessa kom nu och anföll katolikerna i ryggen. På morgonen när svenskarna red in i lägret var det övergivit, fienden hade slagit till reträtt till staden Ingolstadt.

Under striden hade Tilly blivit dödligt sårad, han låg nu inne i Ingolstadt utan läkare. Hela hans armé var hotad, kunde inte svenskarna bli stoppad vid Ingolstadt var det slut med kejsaren, som redan flytt från Wien. Här inledde svenskarna en belägring utan motsvarighet. Men fästningen gav sig inte. Svenskarnas mat började ta slut. Gustav Adolf beslöt då att staden omöjligen kunde intagas då och avtågade. Detta var den första staden på mycket länge som inte föll i hans hand. Tyskarna sade då lite skämtsamt att hans "soldatenglück" (soldattur) hade tagit slut. Istället gick han mot München, huvudstaden i Bayern, som gav sig och betalade en brandskatt på 300 000 daler. Detta var den största summan en svensk armé tvingade till sig av någon stad i Tyskland. Man tog även stor mängder böcker, konst, möbler m.m. Allt skickades till Stockholm, där tyska dyrbarheter prydde slott och borgar i Sverige. Böckerna skickades till Uppsalas Universitet och till de övriga nystartade universiteten i Sverige. Dessutom fann man 119 kanoner och flera tusen meter tyg som syddes upp till uniformer åt trupperna.

Tilly dog under svenskarnas belägring av Ingolstadt, och han efterträddes av den välkände Wallenstein som på mycket kort tid satte upp en ny armé på 30 000 - 40 000 man, detta betalade han själv. Men hans krav på kejsaren var höga, han ville ha hela Mecklenburg och Glogau i Schlesien. Dessutom skulle han ha fria händer. Kejsaren gick med på allt. Wallenstein bröt då upp mot Nürnberg. Gustav Adolf fick så snabbt det bara gick att gå mot Nürnberg. Han hann först och förlade sina soldater i ett modernt militär läger. Wallenstein kommer lite senare, och även han förlägger sina soldater i en lika sinnrik lägeranordning. Wallensteins armé‚ lade sig på ett sådant sätt att Gustav Adolf och Nürnberg blev nästan avskurna. Detta leder till ett hungerkrig. Gustav skickar nu bud om att förstärkningar måste komma. Förstärkningarna kommer samtidigt från tre håll. Detta leder till att även Wallenstein blir avskuren. Där ligger nu långt över 50 000 människor, beredda på strid. Förråden sinar, så även humöret. Wallenstein börjar efter två månader sprida ett rykte om att hans läger är övergivet och att han har slagit till reträtt. Svenskarna går i fällan och rycker fram med infanteri mot Wallensteins läger. Då öppnar denne eld, svenskarna anfaller ändå, men tillslut får man ge upp. Gustav får nu nog och går mot söder, till Österrike. Där han ville starta ett uppror mot kejsaren. Wallenstein lyckas nu än en gång att locka svenskarna norr ut mot Leipzig. Kungen gick i ilmarscher genom hela Tyskland. Armén var när de kom fram till Naumburg, ca 5 mil från Leipzig, helt utpumpad. De flesta lade sig ner och sov där de stod. Dagarna gick och svenskarna orkade helt enkelt inte att resa på sig. Wallenstein tolkade detta som om kungen gått i vinterläger. Det var ju ändå i början av november. Wallenstein tågar till den lilla staden Lützen där trupperna går i vinterläger. Själv tar han in på slottet inne i Lützen. Wallenstein trodde att det skulle bli svårt att ordna mat till alla soldaterna, så han skickade iväg ca 4000 man med generalen Pappenheim tre mil längre bort till den lilla staden Halle. Vid 10 tiden den 5 november nådde svenskarna byn Weissenfels där Wallenstein lagt en liten förtrupp på drygt 100 man under Rudolf von Colloredo. Denne skickade ilbud till Wallenstein. Colloredo lyckades även hejda svenskarna i åtskilliga timmar. Svenskarna kom redan i full slagordning, med infanteri i mitten och rytteri på flyglarna. Man nådde inte Lützen den dagen utan man fick slå läger mitt på en åker ett antal kilometer från staden.

Slaget vid Lützen

Vid gryningen den 6 november 1632 gick den svenska armén utanför Lützen i Tyskland till anfall mot Wallenstein. Dennes armé var betydligt mindre, men det skulle den bara vara om inte Pappenheim nådde fram med sina ryttare. Men dimman låg tät över fälten, det var först fram emot 11 på morgonen som dimman lättade så mycket att de båda härarna kunde urskilja varandra. När man befann sig ca 1 kilometer från Wallensteins här höjde man fanorna, trummorna virvlade och trumpeterna smattrade. Nu såg man att det var ett stort lerigt fält mellan sig och fienden, och i mitten låg en väg. Där hade Wallenstein lagt sina bästa musketörer tillsammans med sju kanoner. Dessa tillfogade svenskarna så mycket skada att hela framryckningen kom av sig. De röjdes dock undan av tre brigader; den svenska, den gula och den blåa. Överste Stålhandskes finska ryttare (hackapeliter) fullföljde attacken. Nu kom Wallensteins ryttare. Tumult utbröt och dimman tätnade igen. Nu brakade båda arméerna ihop med varandra. Under denna tiden fortsatte båda sidors artilleri att vräka in projektiler i hopen. Vid tolvtiden började det att ljusna för svenskarna, man hade kommit över vägen och man hade även pressat tillbaka fiendens infanteri. Då dök Pappenheim upp med sina ryttare, de kastade sig in där de behövdes. Det var på den fronten svenskarna lyckades bäst. Nu började striden bölja fram och tillbaka över vägen. Nu började svenskarnas högra flygel skiljas från resten av armén, detta var farligt för det uppstod ett hål som fienden kunde tas sig igenom och anfalla svenskarna i ryggen. Gustav Adolf drog nu med sig Gula Brigaden och ledde den in i Pappenheims ryttare. Ett ögon vittne skriver om svenskarna att, "de stöp i rotlar". Hela avdelningar föll ihop under fiendens mördande eld. Mitt i detta kaos kommer kungen för långt in i fiendens led och till råga på allt rider han vilse, han var ju närsynt, och kommer längre och längre bort från sina män. Efter ett tag var han bara omgiven av sina närmaste, och de befann sig mitt i en fiende hop. Kungen och hans män sköt av sina pistoler och gick in i närstrid med värjorna. Ett befäl på den katolska sidan såg att kungens män lämnade plats för kungen. Befälet insåg då att de var en fin herre, och han gav sina män order att skjuta på denne. Kungen träffades över vänster armbåge. Han fick såret omskött och förbundet. När det var klart satte han sig igen upp i sadeln och han fortsatte framåt. Men hästen galopperade så häftigt att såret gick upp. Då sade han att han ville bli förd ur striden. I den täta dimman red de på nytt fel och de kom rakt in i en hop fientliga ryttare. En av ryttarna kände igen kungen och de började förfölja honom. Hela tiden befann sig kungens närmaste män med honom, dessa försökte så gått det gick att försvara honom. Kungen befann sig snart vara nästan själv på fältet, då var endast hans page ännu med honom. De andra var antigen döda eller så hade de flytt eftersom de trodde att kungen var död. Kungen föll nu av sin häst ner i gyttjan. Pagen försökte att lyfta upp kungen på sin egen häst, detta gick inte och snart kom fler ryttare mot dem. Dessa frågade pagen vem mannen var. Pagen svarade att det var bara en officer. Ryttarna ger då pagen ett rapp med värjan och skjuter några skott mot honom. Han låg nu svårt sårad bredvid kungen. De frågar då kungen vem han var, denne svarade då: "Ich bin der könig von Schweden" (Jag är Sveriges kung). Inte heller de ryttarna lyckas släpa med sig kungen, utan de skjuter honom genom huvudet (coup de grace = nådaskott för att stoppa lidandet, och alltså inte för att mörda). Gustav Adolf dog ca klockan 1 på eftermiddagen.

Då nyheten om kungens död nådde de svenska leden, så hade de på nytt pressats tillbaka över vägen. Hertig Bernhard av Weimar tog nu över befälet och gav order om nytt anfall. Man intog nu Wallensteins kanoner och riktade dessa mot fienden. Wallenstein insåg att slaget inte kunde vinnas, så han gav order om reträtt. Så efter någon timme finner sig svenskarna vara ensamma på slagfältet. Man kan säga att slaget slutade oavgjort.

Slaget vid Nördlingen, samt de följande åren

Det tog en månad innan man i Stockholm fick veta vad som hänt. Man började genast efter slaget att föra kungens lik sakta genom Tyskland. Man stannade till i Greifswald där man balsamerade liket, hit kom även drottningen efter några dagar. Man fortsatte sedan att långsamt föra liket ända upp till Stralsund. Denna färd tog över en månad och kungen låg på lit de parade i alla större städer. I Stralsund lastade man kistan på ett örlogsfartyg, för en sista resa hem till Sverige. I Sverige stod kistan obegravd i över ett år, man hade helt enkelt inte råd att ge kungen den begravning man tyckte att han var värd. Så inte förrän våren 1634 begravdes kungen.

Lejonet från Norden kanske hade dött, men kriget fortsatte i 16 år till. Dessa år var inte lika hektiska som de tidigare tre åren men de ledde till många och långa strider, slag m.m. Svenskarna hade fortfarande stor makt över utvecklingen i Tyskland även om den inte var lika stor som under Gustav Adolf. Under 1633 började de svenska legoknektarna att göra uppror över hela Tyskland, de hade inte fått sold (lön) på flera månader. Läget var kritiskt och katolikerna fick genast ett övertag.

Nu var läget så att det var inte knektarna som började detta uppror utan det var regementscheferna. Dessa var personer som på egen bekostnad satte upp ett förband, men i gengäld fick de lön och krigsbyte av svenskarna. Nu blev det så att de regementen som inte fått lön helt enkel tog ett område som det sedan behöll som pant för att få lön. Svenska soldater som ockuperat ett land, ockuperade nu ett land som redan var ockuperat för att få lön av ockupanterna. Svenskarna lyckades tillslut betala allt i augusti. Då hade arméerna stått stilla sedan januari 1633. Svenskarna gick nu in i ett ställningskrig dör man bevakade och behöll de man tagit tidigare år. Men nu hade habsburgarna byggt upp en stark armé med hjälp av spanska soldater. Dessa hade grävt ner sig i skyttevärn mellan två höjder utanför Nördlingen. De katolska var dessutom fler än de svenska och hade ett fördelaktigt läge. Svenskarna gick till attack minst femton gånger innan Gustav Horn beslöt sig att ge slaget förlorat och gå till reträtt. "Kring 6000 av Horns soldater blev dödade eller sårade, ungefär lika många togs till fånga – däribland Horn själv – och 130 fanor, ett 70-tal kanoner och 4000 lastade trossvagnar blev segrarens byte". Efter detta drogs sig svenskarna tillbaka till sina egna linjer under de följande åren förekommer många fältslag bl.a. slaget vid Wittstock, slaget vid Chemnitz, slaget vid Schweidnitz m.m. På detta sätt fortgår det ända fram till 1648, reträtt, attack, reträtt, attack. Sverige anföll under hösten 1648 Prag, i ett sista försök att få krigsbyte.

Man lyckades att inta den ena sidan av Prag, som låg på bägge sidorna av en flod. Sidan som Svenskarna intog var den rikaste. Den andra sidan av Prag kämpade på i två månader, och då kom budet om fred, och armén under fältmarskalk Karl Gustav, sedermera Karl X Gustav, fick resa hem. Det var I Prag man bland annat tog Codex Argenteus (Silverbibeln). Den var skriven på Västgotiska under 500-talet. Man tog även en annan mycket känd bok Codex Gigas (jätteboken) eller Gigas Librorum (böckernas jätte), skriven på 1200-talet. Den är nästan en meter hög och förvaras på Kungliga Biblioteket i Stockholm.
 

© 2003 Magnus Källgren