Det Trettioåriga Kriget

- Fortsättning

Kriget mot Danmark samt freden i Brömsebro

Läget var så lugnt i mitten av 1640-talet att man 1644 gick till anfall mot Danmark. Man gick till anfall på två fronter, en i söder (över Jylland) och en i norr (genom Skåne). Man ville på detta sätt fånga Danmark i ett två fronts krig. Men det gick inte riktigt som svenskarna ville man erövrade Skåne, Halland, Blekinge, Gotland, Jämtland, Härjedalen samt hela Jylland. Det sistnämnda fick dock utrymmas innan freden var klar. Men man kunde inte ta sig över till Köpenhamn på Själland. Den Danska flottan var för stark. Så 1645 ingick Sverige och Danmark fred i Brömsebro. Nu tillföll Jämtland, Härjedalen, Gotland och Ösel (som ligger utanför Estlands kust eller som det kallades då, Livland) samt Halland på trettio år. Vidare skulle svenska örlogsfartyg få passera sundet och genom bälten. Även vanliga svenska handelsfartyg skulle få passera även de från de svenska provinserna i Baltikum. Kejsaren tvingades 1648, vid fredslutet, att erkänna de tyska furstendömena. Hans makt var bruten och Sverige och Frankrike fick förläningar i utbyte för sin insats i kriget. Sverige blev en stormakt. Det blev tack vare freden en ca 70 år av krig. Sverige hade 1721 nästan haft krig oavbrutet i 150 år.

Den Westfaliska freden

Runt 1640 hade Tyskland och kejsaren fått nog. Man ville börja förhandla. Dessa förhandlingar kunde man inte börja innan man funnit en lämplig ort som kunde husera alla inblandade. Kejsaren föreslog Rom, detta tyckte dessutom påven om. Fransmännen föreslog Hamburg och Köln. Svenskarna tyckte dock att Osnabrück och Münster var de bästa platserna. Man valde två städer därför att svenskarna och protestanterna skulle vara enade och Frankrike och katolikerna på sin sida. Då kom man till nästa "stora" problem. Vem skulle besöka den andra först? Detta löstes genom en kompromiss, svenskarna skulle resa från Osnabrück till Münster. Men där skulle Fransmännen vara de första som kom på visit. Man hade även långa förhandlingar om vilka som skulle kallas Excellens ,etc. Man diskuterade även var man skulle sitta. När man kommit ända hit hade det redan hunnit bli 1644, ingen visste detta men man hade 4 år av sega förhandlingar framför sig. Kejsaren med katolikerna försökte hela tiden separera Sverige från Frankrike, för att på så sätt uppnå bättre avtal. Men enligt ett svenskt/franskt fördrag måste de bägge länderna sluta fred samtidigt.

När man den 14 oktober undertecknade den Westfaliska freden så blev Sverige en stormakt tillsammans med Frankrike. Sverige erhöll dessutom stora landvinningar. Sverige fick hela Vorpommern med Usedom och Rügen samt delar av Hinterpommern med Stettin, Garz, Damm, Gollnow och ön Wollin, vidare på östra Oderstranden ett område som skulle bestämmas genom en särskild överenskommelse med Brandenburg. Dessutom skulle Sverige erhålla hela Hinterpommern om den Brandenburgska ätten utslocknade liksom staden Wismar med fästningen Wallfisch samt amten Poel och Neukloster. Dessutom stiften Bremen och Verden såsom hertigdöme (inte själva staden Bremen som skulle förbli fri), samt amten Wildeshausen och Thedinghausen. Drottning Kristina fick plats i den Tyska riksdagen; hon skulle sitta på furstebänken eftersom hon nu var hertiginna av Bremen, Verden och Pommern, furstinna av Rügen och herre över Wismar. Sverige skulle dessutom få 5 miljoner riksdaler i skadestånd av de tyska ständerna och dessutom 600 000 riksdaler av kejsaren. Dessutom infördes religionsfrihet för protestanterna i hela Tyskland.

Kejsaren tvingades 1648 vid fredslutet att även erkänna de tyska furstendömena. Hans makt var bruten. Sverige blev en stormakt. Det blev tack vare freden ca 70 år av krig. Sverige hade vid freden i Nystad (då vi förlorade vår Stormaktsstatus) 1721 nästan haft krig oavbrutet i 150 år. Men nu 1648 var Sverige, i alla fall på papperet, norra Europas mäktigaste och största land.

Källor