Sigismund

Sigismund

(1566 - 1632)

Sigismund föddes den 20 juni 1566 somt äldste son till den dåvarande hertig Johan (sedermera kung Johan III) och Katarina Jagellonica av Polen. När Eric XIV blev avsatt under slutet av 1568 blev Sigismund tronföljare. Både fadern och modern var katoliker, och Sigismund blev uppfostrad enligt denna kristna trosinriktning. Det fans en baktanke med att låta Sigismund växa upp till katolik. Dels kund han, genom sin moders släktskap med det polska kungahuset, bli polsk kung och med stöd av detta stora, och rika, rike kanske den protestantiska vinden i Sverige skulle vända för att återigen gynna katoliker. 1587 valdes han så av den polska riksdagen till konung av Polen, och hans kröning hölls i Kraków, i december samma år. Kung av Sverige blev han vid faderns död den 17 november 1592.

Sigismund var en konstnärsnatur, som sin far, och han ägnade sig åt måleri, musik, konst och vetenskaper. Av sin samtid blev han beskriven som tystlåten och envis. På hösten/vintern 1592 blev han så kung av Sverige, och Kalmare Stadgar beskrev hur den nya personalunionen Sverige-Polen skulle fungera under en konung. Hertig Karl (sedermera Karl IX) började nu på allvar intrigera och under ett prästerskapsmöte i Uppsala 1593 bestämdes det, eller snarare bekräftades det, att Sverige var ett protestantiskt rike. Detta gjorde den katolske Sigismunds position synnerligen kärv. Sigismund anlände ganska snart efter detta möte, och han lät sig krönas samt samlade en riksdag i Uppsala. Sigismund blev här tvingad att erkänna mötets beslut, då han inte hade kunnat krönas utan detta medgivande.

Sigismund lämnade ganska snart Sverige, men han beslöt att Riksrådet skulle regera, men ingen Riksdag fick inkallas annat än av honom själv. Detta trodde han sig vara nog, för att kontrollera riket.. Det nya riksrådet, med hertig Karl (Sigismund farbror) i spetsen, tyckte inte om detta beslut, utan de antog Karl som Riksföreståndare så snart Sigismund var utom riket. Som riksföreståndare gick Karl ytterligare emot kungens vilja då han kallade till Riksmöte i Stockholm under 1595. Sigismund erkände naturligtvis inte dessa händelser, då det gick emot hans beslut, och dessutom att han som konungen inte hade varit närvarande eller gett sin sanktion till det. Kral gick nu hårdare fram och stärkte sin makt i riket genom att ersätta Sigismunds befattningshavare med sina egna. Vissa Riksråd fick nu nog och flydde till Polen, där Sigismund varskoddes, samt samlade en armé och flotta.

1598 kommer Sigismund tillbaka till Sverige, i spetsen för en flotta. De intog snabbt Kalmar, och Stockholm ställde sig frivilligt på den laglige konungens sida. Förhandlingarna med hertigen bröt snabbt samman, och öppna krigshandlingar vidtog. Vid Stångebro möttes de båda arméerna, och Sigismund fann sig snart slagen av Karls armé, som var bättre rustad samt även hade ett taktiskt övertag, då Sigismunds trupper stod med ryggen mot en å. Sigismund tvingades nu till eftergifter, och lämnade snart Sverige för Polen.

Polen låg från detta tillfälle nästan i ständigt krig med Sverige till 1660. Först då erkände den polska vasadynastin Sveriges krona som förlorad för dem. Sigismund avled 1632 i Warszawa, och ligger begravd i Kraków. I Sverige var Sigismund officiellt kung till 1604, då hertig Karl valdes till kung Karl IX.

Sigismund myntade aldrig något svenskt valspråk, men hans polska valspråk löd; För rätten och folket.

Källor:

Lagerqvist, Lars. "Sveriges Regenter: Från forntid till nutid". Norstedts, 1999

Lindqvist, Herman. "Historien om Sverige: Gustav Vasas söner och döttrar". Nordstedts 1994, Värnamo