Voltaire om Karl XII

Voltaires slutomdöme om Karl XII

"Han (Karl XII) är måhända den enda av alla människor och hittills den ende av alla kungar som levat utan svagheter. Han ägde alla förtjänster och dygder till ett sådant övermått, att de blev farligare än motsvarande laster. Hans fasthet blev till envishet och blev orsaken till hans olyckor i Ukraina samt kvarhöll honom fem år i Turkiet. Hans frikostighet urartade till slöseri och ruinerade Sverige. Hans mod blev till övermod och förorsakade hans död. Hans rättvisa drevs stundom till grymhet, och under de sista åren blev hans månhet om sin makt och myndighet nästan tyranni. Hans stora egenskaper, av vilka en enda skulle ha varit nog för att göra en furste odödlig, bragte hans land i olycka. Han anföll aldrig någon, men han var mera oförsonlig än klok och besinningsfull i sin hämnd. Han var den förste vilkens ärelystnad gick ut på att erövra länder utan att öka sina besittningar. Han ville erövra riken för att skänka bort dem. Hans passion för äran, för kriget och för hämnden hindrade honom från att vara en god politiker, en egenskap som man aldrig sett en erövrare sakna. Före slaget och efter segern visade han största blygsamhet, efter nederlaget förblev han ståndaktig och fast. Sträng mot andra som mot sig själv räknade han mödan för intet och aktade sina undersåtars liv lika litet som sitt eget. Han var en enastående man mera än en stor, och mer beundransvärd än efterföljansvärd. Hans liv bör lära kungarna, i hur hög grad en fredlig och lyckosam regering är förmer än all denna ära."

Källa:

Voltaire, François Marie Arouet de. "Histoire de Charles XII, Roi de Suéde". 1731 i översättning av Gunnar Örnulf, samt reviderad av Harry Lundin. Norstedts 2000.